Publisher's blurb: Såsom traditionen bjöd lades Henry Withington till vila i familjens gamla mausoleum. Han lämnade efter sig sin familj och sin herrgård; den förra hade han skapat själv, den senare hade han fått i arv. Under sin färd genom livet hade han prövats hårt. Världen hade skrattat åt honom, men det var ingen som skrattade nu. Han ensam hade haft modet att låta sig omfamnas av mörkret. Den heta sommardagen på herrgården var skoningslös, Sebastians uniform satt som fastklistrad på kroppen. Den tyska stålbit fältläkaren inte hade fått ur vänsterbenet smärtade, men det gjorde honom inget. Idag skulle han få träffa sin bror William, äventyraren, för första gången på tio år.